2015.12.02

Elsa drev samernas sak

Ett nytt avsnitt i bloggen #rättvishistoria. Denna gång berättar vi om en samisk förgrundsgestalt.

I februari 1917 hölls det första samnordiska mötet för samer, i Trondheim. Arbetsgruppen som förberedde mötet innehöll endast kvinnor. En av de drivande var Elsa Laula Renberg – en verklig pionjär i arbetet för samernas rättigheter.

Det var inte första gången Elsa lyfte fram de orättvisa förhållandena för samerna. Redan 1904, 27 år gammal, blev hon ledare för historiens allra första sameförening, Lapska Centralförbundet.

Samma år skrev hon också Inför lif eller död? – Sanningsord i de lapska förhållandena, ett 30-sidigt häfte som delades ut till de svenska riksdagsledamöterna och som ställde krav på utbildning, rösträtt och möjlighet att äga mark för samerna.

Elsa föddes 1877 som dotter till renägande föräldrar. Under uppväxten flyttade hon med renhjorden i gränstrakterna mellan norska Helgeland och Västerbotten i Sverige. På så sätt fick hon konkreta erfarenheter av samernas utsatta position.

Vid den här tiden var det inte många kvinnor som fick högre utbildning. Men Elsa gick först på realskola i Örebro och utbildade sig därefter till barnmorska i Stockholm. Säkert var skolgången en bra grund för hennes kamp för samerna.

En viktig fråga var samernas rätt att äga mark och driva jordbruk. De befintliga lagarna gav ingen äganderätt åt de samer som brukade jorden. Svenska nybyggare kunde däremot köpa mark och tränga undan samerna.

Trots att Elsa i sitt häfte från 1904 konstaterade att det var dags för samerna att börja agera som ett folk så lades Lapska Centralförbundet ned på grund av brist på pengar.

Men bland samerna fanns ändå en vilja att organisera sig. Elsa bidrog på sitt sätt till att hålla frågorna levande. 1908 gifte hon sig med renägaren Tomas Renberg, och de bosatte sig vid Mosjøen i Norge. Mellan renskötsel och barnafödslar reste hon runt och höll föredrag om samefrågor och samers mänskliga rättigheter.

Tillsammans med Tomas startade hon föreningen Brurskanken samiske lag, men för att få även kvinnorna att organisera sig drog Elsa två år senare, 1910, igång Brurskankens samiska kvindeforening, som hon blev ledare för. (Brurskanken är namnet på ett fjäll, där Elsas familj hade sina renar.)

Det var också kvinnoföreningen som var drivande i att ordna det samnordiska samemötet i Trondheim 1917. Nästan en tredjedel av delegaterna var kvinnor, vilket får anses vara en stor andel för den tiden.

Elsa höll inledningsanförandet vid mötet i Trondheim. Mycket av det hon sa kan ha sin giltighet även i dag:

”Den nation som inte försöker att följa med i utvecklingen går under. Och det är nu en gång för alla på det sättet att små nationer, som vår, ofta får stå tillbaka för andra stora nationer. Själva har vi största delen av skulden att vår nation inte har kommit längre än den har. Vi har inte stått tillsammans. Vi har aldrig försökt att handla som ett folk. I dag försöker vi för första gången att binda samman de norska och svenska samerna.”

Så betydelsefullt anses mötet i Trondheim ha varit att inledningsdatumet, 6 februari, sedan 1992 firas som samernas gemensamma nationaldag.

Elsas engagemang fortsatte. Året efter, 1918, var hon aktiv i arrangerandet av Sveriges första samiska landsmöte i Östersund.

Under 1920-talet deltog hon i arbetet med en ny rennäringslag i Norge. Men innan lagen hann träda i kraft drabbades hon av tuberkolos och dog i juli 1931, 53 år gammal.

Källor:
http://www.samer.se/3619
http://www.alltomhistoria.se/artiklar/elsa-laula-renberg/
http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/elsa-laula-renberg.htm
https://nbl.snl.no/Elsa_Laula_Renberg

Foto: Helgeland Museum

Historia

Lasse Hedman

Bli först att kommentera