För Ada Nilsson var rösträtt bara en start

När vi frågade våra följare i sociala medier om förslag på kvinnor som borde få ta större plats i historien fick vi många spännande förslag.

Här är ett nytt avsnitt av #rättvishistoria, om Ada Nilsson (1872–1964), läkare och kvinnosakskämpe.

Triewaldsgränd i Gamla stan, Stockholm, sträcker sig 50 meter från det stimmiga Järntorget ut mot Kornhamnstorg. En luftficka i bjärt kontrast mot den täta, vingliga bebyggelsen. Vid mynningen slås man direkt av vattnet och det bullriga Södermalm som reser sig kring Slussen, men väljer man att gå i motsatt riktning stiger kommersen igen – och gamla vattenhål så som Den Gyldene Freden bjuder in till besök och samtal.

Här, ett stenkast från de myllrande barerna och restaurangerna, låg den svenska veckotidningen ”Tidevarvet” vägg i vägg med läkaren och kvinnosakskämpen Ada Nilssons lägenhet. Huset vid Triewaldsgränd 2, där redaktionen låg fram till 1936 då tidningen lades ner, kom att kallas ”De fem fronternas hus”, ett namn som syftade på den publicistiska hållningen. Ada Nilsson – tillsammans med Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren och Honorine Hermelin, som alla startade tidskriften 1923 – verkade utifrån en liberal idévärld där kvinno-, freds-, jord- samt befolkningsfrågan stod i ständig fokus. Redan i det första numret hittar läsaren Teresia Euréns dikt ”Tidevarvets krav”, som i sin helhet går att förstå som ett manifest. Den börjar på detta vis: ”Tro på ljuset är kvinnoplikt! /Mörknande marker och mulen sikt/tvinga oss speja mot himlens bryn: River det ej i skyn?”

Gruppen som kom att starta tidningen kallades för ”Fogelsstadsgruppen”, och var en progressiv konstellation med rötterna i den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad gods, i Julita, Södermanland. Men redan 1914 hade Ada Nilsson lagt grunden till organisationen ”Frisinnade kvinnor” som verkade för likställighet mellan könen, såväl som för fred. Hennes engagemang antog oavbrutet olika former. När så Sverige till slut inför kvinnlig rösträtt 1921 såg Nilsson det som sin fortsatta plikt att ändå, tillsammans med sina kollegor, driva rörelsen framåt; tydligt hos medlemmarna var att man litade blint på att rösträtten var starten på en ny era. En möjlighet som inte fick gå till spillo.

Kampen drev man utan att göra just tidningen ”Tidevarv”, för vilken Ada Nilsson var ansvarig utgivare, till en kvinnosak. Män var i högsta grad välkomna, men alltid som jämlikar, vilket inte minst blir tydligt i följande mening publicerad i tidskriften: ”Tidevarvet anser att allt angår kvinnorna och vad de tycka angår alla, vilket skall kunna bevisas, sedan de nu fått medborgarrätt”. Det här var en ställning som knöt många intellektuella, författare och konstnärer till deras verksamhet; inte minst går det att se i den namnkunniga skara skribenter som verkat vid Triewaldsgränd. Mia Leche-Löfgren (författare och pacifist), Hagar Olsson (finländsk författare, dramatiker) Alva Myrdal (statsråd, diplomat, fredspristagare) och Ellen Hagen (politiker och rösträttskämpe), för att nämna några.

Utan överdrifter kan Ada Nilsson beskrivas som en av de viktigaste personerna inom den svenska kvinnokampen. Tydligast är nog att peka på det kontinuerliga i hennes arbete; hon jobbade oförtröttligt från och med sitt mer publika intåg 1914 – fram tills att det mest basala målet, kvinnlig rösträtt, uppnåtts sju år senare – och sedan vidare genom hela livet. Men det var samtidigt som läkare som hon klev in i arbetslivet, och för många är det också som sådan hon är känd.

Vid sin läkarexamen 1900 blev hon Sveriges tolfte, kvinnliga läkare genom tiderna. Då hade hon hunnit med att lämna gården Toarp i Västergötland för att göra sig ett liv i Stockholm, via Karolinska institutet där hon fick sin utbildning. Ganska snart blev det tydligt för Nilsson att hon ville ägna sitt yrkesliv åt sexualupplysning och kvinnosjukdomar. Hon kom att vurma för huvudstadens utsatta, och många prostituerade, som hade en hård tillvaro på gatan, besökte hennes klinik. Det var också i mötet med stadens kvinnliga befolkning som hon insåg att det fanns stora brister inom den sexuella upplysningen.

Särskilt klart blir det när en ung Ada Nilsson medverkar under en förlossning, där hon blivit instruerad att ge narkos till den blivande mamman – som då frågar: ”Skall barnet komma ut genom naveln?”

En något bekymrad Ada Nilsson svarar då helt sonika, att det skulle komma ut där det kommit in.

Hampus Brynolf: Kommunikationskonsult. Twitter: @hampusbrynolf 

Källor:

http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/kvinnotidskrifter/biografier/nilsson.xml
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/kristina-lundgren-barrikaden-valde-mig-ada-nilsson-lakare-i-kvinnokampen/
http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=9504
http://www.bt.se/bocker/ada-nilsson-en-lakare-i-kvinnokampen/
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8931
http://www.svenskhistoria.se/bocker.aspx?newsid=4456
http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/kvinnotidskrifter/tidevarvet/